Fotografierna, ett unikt filmmaterial och ljudinspelningar som konstnären samlade ihop under sitt dokumentationsarbete blir tillgängliga online från och med den 15 maj 2020.

Wojtek Wieteska har fotograferat Polen sedan 1986. Han registrerar det som han personligen anser vara visuellt intressant och värt att minnas: människor, landskap, föremål, samt människor och platser som står honom nära. Den polskhet som emanerar ur bilderna är snarare ett mentalt tillstånd än föremål som gränser, emblem eller flaggor. Konstnären registrerar sitt hemland med uppmärksamhet och nyfikenhet, utan att moralisera eller döma. Även när han dokumenterade perioden med landssorg under april 2010 följde han principen ”jag visar det jag ser”.

Fotografierna under rubriken Landssorg kom inte till på kommersiell beställning och har inte heller varit sålda till pressen. Det var min personliga reaktion på en historisk och dokumentär händelse par exellence, säger konstnären. Jag tog fotona ur en ’vanlig människas’ perspektiv, en människa som av en banal orsak inte ser så mycket av den nationella händelse som uppfyller honom: han har helt enkelt ingen möjlighet att sitta på första bänk. Trots det är han närvarande, och ser och hör något.

Wojtek Wieteskas foton visar mikrovärldar upphittade i en skenbart kaotisk massa av polska män och kvinnor under en känslofylld tid: från nyheten om katastrofen fram till presidentparets begravning. Kylig distans stöter ihop med känslomässig närhet, en liten dos frälsande ironi är granne med tårarnas konkretion.

Polackernas mikrovärldar under landssorgen efter katastrofen med flygplanet Tu-154 i Smolensk 2010.

10 april 2020 var det 10 år sedan katastrofen med det polska Tu-154-flygplanet i Smolensk. Fotografierna under rubriken Landssorg kom inte till på kommersiell beställning och har inte heller varit sålda till pressen. Jag kände att det var min medborgerliga pllikt att fotografera, säger konstnären. I bakhuvudet hade jag en viss betraktare av fotona, min fyraårige son, eftersom det då var svårt att berätta om allting för honom. Jag skulle önska att fotona blev grunden för en ingående berättelse om dessa vårveckor. Fotona togs i Warszawa och Kraków 10 – 18 april 2010.

Kollektiv händelse – individuellt minne

Sannolikt vet nästan alla polacker vad de gjorde och var de befann sig på dagen för katastrofen i Smolensk. Här berättar Wojtek Wieteska själv hur han minns den dagen: 

Fotografin alltid vid händelsernas frontlinje

Ända sedan 1900-talets början har fotografin dokumenterat konsekvenserna av sociala protester, krig occ revolutioner i hela världen. En höjdpunkt som befäste detta mediums position som bärare av historien och starka känslor är Robert Capas foto av en spansk republikans död 1936 under spanska inbördeskriget. Bilden blev redan från början kontroversiell med tanke på hur den kom till, den föreställer nämligen en soldat i det ögonblick han dör av en kula. Capa brukade säga: Om dina foton inte är tillräckligt bra betyder det att du inte är tillräckligt nära. Denna övertygelse är än idag giltig för en stor mängd reportagefotografer över hela världen. Wojtek Wieteskas fotoserie Landssorg har en diametralt motsatt utgångspunkt. 

Jag är ingen fotojournalist, min första reaktion är inte att ta fram kameran på jakt efter historien, säger konstnären. Men i det här speciella fallet var det min personliga reaktion på en historisk och dokumentär händelse par exellence. Jag bestämde mig för att betrakta den chockerande händelsen på mitt eget sätt, det sätt jag gillar bäst, nämligen att koncentrera mig på det som händer vid sidan av den centrala händelsen.

”En vanlig människa”

Wojtek Wieteskas foton visar mikrovärldar uppfångade i en skenbart kaotisk massa av polska män och kvinnor under en känslofylld tid: från nyheten om katastrofen fram till presidentparets begravning. Kylig distans möter känslomässig närhet och är granne med tårarnas konkretion. Jag tog fotona ur en ’vanlig människas’ perspektiv, berättar Wojtek Wieteska, en människa som av en banal orsak inte ser så mycket av den nationella händelse som uppfyller honom: han har helt enkelt ingen möjlighet att sitta på första bänk. Trots det är han närvarande, och ser och hör.

Hur kan man visa sorg på bild utan att det blir banalt? Bara genom att visa ansiktena på de människor som upplever den.
Alla var som bedövade av den första grönskan och vårvärmen. Kontrasten mellan naturens energi och upplevelsen av sorg var grym och smärtsam.

100% Polen i Polen

Wojtek Wieteska har fotograferat Polen sedan 1986. Han registrerar det som han personligen anser vara visuellt intressant och värt att minnas: människor, landskap, föremål, samt människor och platser som står honom nära. Den polskhet som emanerar ur bilderna är snarare ett mentalt tillstånd än specifika föremål som gränser, emblem eller flaggor. Konstnären registrerar sitt hemland med uppmärksamhet och nyfikenhet, utan att moralisera eller döma.

I fotoboken Jestem z Polski (Jag är från Polen) från 2013, som summerar Wojtek Wieteskas foton av Polen under 28 år, finns en bild från landssorgsperioden 2010. Det föreställer en perrong på Centralstationen i Warszawa. En ung kille står med ryggen mot objektivet och tittar på foton från Mars yta på sin bärbara dator. Bakom datorn syns en stenyta med oregelbundna hål som liknar kulhål. I själva verket är det resterna av en telefoninstallation. Så här kommenterar konstnären fotot:

Det indirekta är ett ofta förbisett uttryckssätt i fotografin. Scenen på stationen har teoretiskt sett ingenting gemensamt med Smolenskkatastrofen, men den trasiga massiva stenväggen väcker genast associationer till de där dagarnas våldsamhet och stämning. Bilden av Mars yta? Det är en extra kommentar om fotokonstens styrka. Tack vare den kan vi se mer än vi ser med egna ögon.

Ta en titt i fotoboken Jestem z Polski (Jag är från Polen):

I koronavirusets år 2020 blir fotografiet återigen ett avgörande historiskt vittne. Men till skillnad från 1900-talet är det inte längre den fotografiska ”ikonen” (som hos Robert Capa) som gäller, utan samlingar av bilder som berättar om en viss verklighet eller situation genom summan av olika erfarenheter och synpunkter. Denna nya inriktning bekräftas till exempel av en internationell tidskrift som National Geographic, som i mars uppmanade fotografer att skicka in fotoserier från coronavirusepidemin. Den förändrade synsättet förklaras bäst av den tyske forskaren Nathan Jurgenson i sin bok The Social Photo från 2019. Han ser rötterna till förändringen i de sociala mediernas framväxt. Jurgenson skriver: Sociala medier uppmuntrar användarna att betrakta nutiden som ett potentiellt material till dokumentation som man sedan kan dela med andra. (The Social Photo, s 27.) 

Att blanda många olika synvinklar är en av de strategier Wojtek Wieteska tillämpar i sin fotoserie om landssorgen. I serien ingår en foto-cast, alltså ett antal foton monterade tillsammans med ljudinspelningar av enstaka uppsnappade uttalanden från personer som hade samlats i Warszawa och Kraków under sorgedagarna. Wojtek Wieteska berättar: Jag är utbildad i film på Filmhögskolan i Łódź, därför är arbete med rörlig bild en viktig uttrycksform för mig. Det kändes viktigt att fånga stämningar och känslor hos de långa rader av människor som rörde sig på gatorna. Formen foto-cast med tillhörande ljudinspelning gör att man – särskilt efter så många år – för ett ögonblick kan känna sig som en av de förbipasserande och få en bättre förståelse av atmosfären under dessa dagar.

 Genom traditionen till framtiden

Att blanda filmat material med foton och dokumentation av kollektiv är något som återkommer i andra av Wojtek Wieteskas fotoprojekt med polskheten som tema. Ett bra exempel är det projekt som han genomförde 2014 för Warszawaupprorets museum med anledning av 70-årsmnnet av upprorets utbrott. I utställningen och fotoboken Powstańcy (Upprorsmän) 1944/70/2014 finns porträtt av 856 deltagare i Warszawaupproret, en grupp människor som fortfarande minns stämningen från augusti 1944, men som blir allt mindre för varje år. Målet var att skapa ett visuellt minne för nutida och framtida generationer. Varje foto försågs med ett citat från intervjuer med upprorsmän från Arkivet för talad historia vid Warszawaupprorets museum.

 Ja till estetik, nej till estetisering

Wojtek Wieteska berättar hur han vill vara trogen mot verkligheten och undvika frestelsen att stilisera: 

Stort tack till Anna Diduch och Wojtek Wieteska för ett mycket trevligt samarbete!