Slaget vid Monte Cassino var ett av de viktigaste och hårdaste slagen i andra världskriget och blev avgörande för dess utgång. Den fjärde delen av slaget slutade med seger för 2:a polska armékåren mot de tyska förband som kontrollerade benedektinerklostret på berget Monte Cassino i Italien. Tack vare den polska segern bröts den tyska försvarslinjen och vägen öppnades för de allierades befrielse av Rom.

Berget Monte Cassino och benedektinerklostret på dess topp hade avgörande betydelse för den tyska försvarslinjen, den s k Gustavlinjen. Under de första månaderna av 1944 kunde de tyska styrkor som kontrollerade det befästa klostret utan svårighet slå tillbaka upprepade attacker från amerikanska, brittiska, franska, kanadensiska, sydafrikanska, nyzeeländska och indiska förband.

I det fjärde delslaget deltog, enligt beslut från general Władysław Anders, 2:a polska armékåren som hade flyttats över till Italien kring årsskiftet 1943-44. Den 11 maj vände sig general Anders till 2:a armékårens soldater med en historisk order:

Soldater!
Den uppgift vi har tilldelats kommer att göra den polske soldaten berömd över hela världen. I dessa ögonblick kommer hela det polska folket att vara med oss i sina tankar och hjärtan, och våra stupade vapenbröders andar kommer att stödja oss. Må lejonet bo i era hjärtan!

Soldater – för tyskarnas skurkaktiga överfall på Polen, för att de och bolsjevikerna delade Polen mellan sig, för de tusentals förstörda städerna och byarna, för morden och tortyren mot hundratusentals av våra systrar och bröder, för de miljoner polacker som förts som slavar till Tyskland, för vårt lands elände och olycka, för våra lidanden och vår exil – med tro på den gudomliga försynens rättvisa går vi framåt med det heliga mottot i våra hjärtan: Gud, ära och fosterland.

De två första stormningsförsöken slogs tillbaka av de tyska styrkorna, men efter knappt en veckas ovanligt blodiga strider, 18 maj 1944, bröt man igenom det tyska försvaret och klostret intogs. Vid middagstid den 18 maj vajade den polska rödvita flaggan på Monte Cassinos topp. 923 polska soldater stupade i striderna, 2931 blev sårade och 345 rapporterades som saknade.

Slaget om Monte Cassino var ett bevis på den polska tapperheten och hängivenheten, och framför allt på solidariteten med andra av världens folk som slogs mot nazismen. Denna polska seger som blev avgörande för andra världskrigets utgång tjänade också till att påminna Västmakternas ledare om Polens krav på återupprättad självständighet i en tid när Sovjetunionen hade ockuperat mer än hälften av Polens gamla territorium. Senare skulle det visa sig att när polska soldater slogs vid Monte Cassino hade besluten om Polen efter kriget och dess framtida gränser redan fattats vid Teherankonferensen 1943 av Stalin, Roosevelt och Churchill, vilket senare bekräftades på Jaltakonferensen 1945.

Medan belägringen ännu pågick fattades ett beslut att bygga en kyrkogård där de polska soldater som stupat i slaget begravdes. Den polska krigskyrkogården vid Monte Cassion är idag en av Polens viktigaste begravningsplatser.

På Den okände soldatens grav i Warszawa finns en minnestavla för striderna vid Monte Cassino, och namnet är inristat vid facklan på Den okände soldatens grav i Kraków. 1999 avtäcktes ett monument över slaget och dess polska hjältar i Warszawa, nära Władysław Anders gata och Krasińskiparken.