Den 27 januari 1945 befriade sovjetiska soldater det tyska nazistiska dödslägret KL Auschwitz. Det de fann där väcker än idag stor fasa och ett entydigt moraliskt fördömande.

Den dagen återfick nära 7 000 fångar friheten. Tidigare, 17-21 januari, hade omkring 56 000 fångar förts bort från koncentrationslägret Auschwitz och dess satellitläger. De skickades iväg på fruktansvärda dödsmarscher längre in på Tredje rikets territorium. De människor som blev kvar i lägret var som skuggor, permanent handikappade av ofattbar fysisk och psykisk tortyr. Genom ett under överlevde de omänskliga villkor, hunger, kyla, sjukdomar, utmattande arbete, skoningslös misshandel, attacker med hundar, vrål och förolämpningar från bödlarna. Vissa föll offer för brottsliga medicinska experiment. Dagligen fick de se hur deras olyckskamrater mördades: män, kvinnor, äldre, handikappade och barn. De blev vittnen till många avrättningar, även sådana som SS-männen utförde för sitt grymma nöjes skull. Vissa fångar tvingades bära bort liken från gaskamrarna och bränna dem i krematorierna, vid medvetande om att samma öde väntade dem själva.

Detta är bara en kort beskrivning av det helvete på jorden som koncentrationslägret Auschwitz utgjorde – en plats där man mördade över en miljon judar och många tusen människor av andra nationaliteter, däribland polacker, romer, sinti och sovjetiska krigsfångar. Samma öde mötte miljoner andra judar som mördades i andra tyska nazistiska dödsläger: Treblinka, Sobibor, Bełżec, Kulmhof, Stutthof och dussintals andra. Tredje rikets makthavare planerade och arbetade på en total utrotning av det judiska folket. Därför skapade de ett nät av läger som fungerade som verkliga dödsfabriker. Morden utfördes där enligt industriellt mönster – i hundratal och tusental, effektivt, med hänsyn till tid och transportkostnader, med noggrann dokumentation. En så extrem avhumanisering och förnedring av miljoner oskyldiga offer hade aldrig förr förekommit.

Det är svårt att skriva, läsa och samtala om sådant … I Predikaren i Bibeln finner vi orden: ”Stor visdom, stor sorg. Mer kunskap, mer plåga.” Men det gäller ändå att ta sig an detta tunga arbete. Kunskapen måste vidarebefordras till nya generationer. Även till priset av det lidande som det för med sig. Vi måste utforma världens framtid på en grundval av djup förståelse av det som skedde för 75 år sedan i Europas hjärta och som ögonvittnena fortfarande talar om. Må det också vara en evig varning för oss vad som hände med ett folk bestående av arvingar till Leibniz, Goethe, Schiller och Bach när det infekterades med ett virus av imperialistiskt högmod och rasistiskt förakt. Vi får inte heller glömma att det sista avgörande steget mot andra världskriget – som var en förutsättning för Förintelsens tragedi – var den hemliga överenskommelsen mellan Hitler och Stalin från 23 augusti 1939. Den innebar att staterna i Öst- och centraleuropa förlorade sin frihet och suveränitet, och det nära samarbete mellan de båda regimerna som då påbörjades varade ända fram till de sista timmarna före Nazitysklands överraskningsattack mot Sovjetunionen 22 juni 1941.

Sanningen om Förintelsen får inte dö. Den får inte vanställas eller instrumentaliseras för några andra syften. I namn av minnet av Förintelsen av judarna och av respekt för alla andra offer för 1900-talets totatlitära system får vi inte och tänker vi inte tolerera något sådant. Vi kommer inte att förtröttas i vår ansträngning att få världen att minnas dessa förbrytelser, och för att inget liknande ska få ske igen.

Den polska motståndsrörelsen tog sig mycket tidigt an uppgiften att avslöja sanningen om Förintelsen och stödja de hotade judarna. Den polska underjordiska staten, som skapades på ockuperad polsk mark, försökte skydda alla dem som för inte så länge sedan hade varit medborgare i det självständiga Polen. Den polske officeren Witold Pilecki lät sig i september 1940 i samarbete med de underjordiska myndigheterna frivilligt fängslas i koncentrationslägret Auschwitz. Han rymde i april 1943 och överlämnade därefter en rapport om vad som skedde där. Här är ett utdrag: ”Sjuka [i tyfus], medvetslösa och nästan botade (…) packades in i bilen och fördes (…) till gaskamrarna. (…) En åttaårig pojke bad SS-mannen att lämna honom kvar. Han föll på knä framför honom på marken. SS-mannen sparkade honom i magen och kastade in honom i bilen som en hundvalp.” Även den polska exilregeringens emissarie Jan Karski såg med egna ögon de grymheter som ägde rum i Warszawas getto och genomgångslägret i Izbica. Från september 1942 rapporterade han om detta till de allierade ländernas opinionsbildande kretsar och högsta statsledningar. Redan tidigare hade general Władysław Sikorski, premiärminister för den polska exilregeringen i London, till de allierade länderna skickat en note som antagits på regeringssammanträdet 6 juni 1942. Där rapporterade han: ”… utrotning av den judiska befolkningen pågår i oerhörd omfattning. I städer som Vilnius, Lviv, Kolomyja, Ivano-Frankivsk, Lublin, Rzeszów och Miechów utförs slakt på tiotusentals judar. I gettona i Warszawa och Kraków genomför Gestapo dagliga massavrättningar. ( … ) Polens judar upplever de mest fruktansvärda förföljelserna i hela sin historia.”

Samtidigt skapade den polska underjordiska staten Rådet för hjälp åt judar som var underställt exilregeringens delegation i hemlandet. Tack vare den kunde nära 50 000 personer skaffa sig identitetspapper, skydd, pengar och läkarvård. Polska diplomater organiserade flykt av judar till områden som Nazityskland inte kontrollerade. En stor del av dem som räddades från Förintelsen kunde tacka någon av de tusentals polska Rättfärdiga bland världens folk för sin överlevnad. I polska familjehistorier, historiska och litterära dokument bevaras minnet av många människor av judisk härstamning som gömde sig på vindar, i källare och lador. Liksom minnet av att bjuda judiska flyktingar på en enkel måltid eller visa dem på en säker flyktväg. Och man bör veta att i Polen brukade sådan hjälpsamhet straffas med döden av de tyska ockupanterna. Det inträffade hundratals gånger. Bland dessa miljoner polacker fanns också människor som kunde ha hjälpt gömda judar men inte vågade av rädsla för sitt och sina familjers liv. Det fanns också människor av låg moralisk halt som utlämnade judar till de tyska ockupationsmyndigheterna eller själva utförde skamliga dåd mot dem. Under den tidens dramatiska förhållanden brukade den polska underjordiska statens rättsväsen döma sådana människor till döden och avrätta dem.

De tyska nazistiska koncentrationsläger som inrättades i det ockuperade Polen var, och är fortfarande, en outhärdlig förnedring för oss polacker. De utgör en drastisk motsats till vår tusenåriga kultur och historia, den polska andan av frihet, tolerans och solidaritet. Folkmordet på judar genomfördes visserligen i nästan hela Europa men var ett särskilt hårt slag mot den polska staten, som i hundratals år hade varit mångreligiös och mångnationell. Den judiska befolkningsgruppen i Polen var före kriget bland de talrikaste i detta folks hela historia. Bland de 6 miljoner polska medborgare som omkom som resultat av andra världskriget (drygt en femtedel av hela befolkningen), var hela 3 miljoner polska judar. Och de var den talrikaste gruppen bland Förintelsens offer. Den judiska befolkningen, som hade levt och frodats på polsk jord under nästan tio sekler, försvann nästan fullständigt på några år. Polen förlorade plötsligt tusentals judiska kulturskapare, forskare, läkare, jurister och statstjänstemän, företagare, hantverkare, köpmän och andra viktiga yrkesgrupper. Bland de mördade fanns makar,vänner, grannar och arbetskamrater till personer utan judiska rötter. I våra städer vårdas minnet av lidandet hos de judar som av de tyska ockupanterna stängdes in i getton. Av alla de synagogor som fanns före kriget används idag bara några enstaka för gudstjänster. I de kvarvarande byggnader som inrymt judiska religiösa skolor eller rituella badhus hörs inte längre hebreiska eller jiddisch. Inom Polens nuvarande gränser finns nära 1200 kända judiska begravningsplatser, men ingen besöker längre de gravar som där finns. Många exempel på judisk konst och konsthantverk har försvunnit för alltid, liksom gamla böcker, trycksaker och handskrifter från lärda män, författare och kompositörer.

Judarnas historia i Polen och deras försvunna värld skildrar vi idag genom vetenskapliga konferenser och publikationer, festivaler, utställningar, konserter och momument finansierade av statliga vetenskapliga och kulturella institutioner som museer, teatrar, arkiv och bibliotek. Långsamt återföds judiska församlingar, ideella organisationer, bokförlag och tidskrifter. Polen stödjer sådan verksamhet, för i berättelsen om de polska judarna och deras lidande får inte den tyska nazismen ges sista ordet.

Minnet av Förintelsens tragedi bör vara en viktig och beständig del av utbildningen för fred. En berättelse som tränger in i människors hjärtan och krossar fördomarnas, splittringens och hatets barriärer. En lektion i förståelse och hjälp åt de människor som drabbats ovanligt hårt av ödet.

I denna anda kommer Polen att högtidlighålla Förintelsens minnesdag. Genom ett beslut av FN:s generalförsamling infaller den sedan 15 år på årsdagen av Auschwitz befrielse. Därför kommer ledare och höga företrädare för länder från hela världen att mötas om fyra dagar, på platsen för Statliga museet Auschwitz-Birkenau – en plats där stoftet efter över en miljon Förintelseoffer finns kvar. Vi kommer att få sällskap av åldrade överlevande. På 75-årsdagen av det symboliska stoppet för Förintelsen vittnar vi om sanningen. Vi vädjar gemensamt om fred, rättvisa och respekt mellan folken.

Evig åminnelse och vördnad för de mördade i Auschwitz!

Evig åminnelse och vördnad för Förintelsens offer!

Polens president Andrzej Duda


Warszawa, 23 januari 2020

(översättning: Tomas Håkanson)