Konstitutionen som skulle införa en rad reformer var för samtiden mycket progressiv och ganska djärv. Den blev också kulmen för den månghundraåriga sammankopplingen mellan Polen och Litauen. Den 20 oktober 1791 antog Sejmen Båda nationernas ömsesidiga utfästelse vilket förstärkte unionen mellan Polen och Litauen. Akten garanterade till exempel att för Samväldets gemensamma statstjänster skulle innehas av lika många polacker som litauer. Samarbetet och vänskapen mellan nationerna är fortfarande en inspiration för dagens relationer mellan Warszawa och Vilnius.

Tyvärr tillintetgjordes planerna på att införa konstitutionens ambitiösa reformer när Rysslands armé marscherade in i Samväldet år 1792. November 1793 slutade Konstitutionen att gälla och samma år genomförde Ryssland och Preussen Polsk-litauiska samväldets andra delning. I och med den tredje delningen 1795 upphörde landet att existera ända fram till 1918 – första världskrigets slut – då båda länderna återupprättade självständighet och återuppstod som två separata stater.

Redan 1919 firade Polen den 3 maj som en nationell helgdag. Men under den nazityska och den sovjetiska ockupationen samt under kommunismen fick man inte fira den. Trots det upplevde de flesta dagen som speciell ändå. Högtiden återfördes 1990 när Polen var oberoende igen.

3-majkonstitutionens och den ömsesidiga utfästelsens arv lever kvar som en grund för relationer mellan Polen och Litauen än idag – inom UE och NATO.

Polen och Litauen har många gemensamma projekt inom bl. a. transport och energi som är gynnsamma för hela Europa. Båda länderna jobbar också tillsammans för utökad trygghet i regionen och övriga världen.

Som en fortsättning på samverkan inom Polsk-litauiska samväldet erbjuder båda länderna stöd till sina grannar: Ukraina, som idag måste slå vakt om sin självständighet och sin territoriella integritet och Belarus som förtjänar frihet och demokrati i ett oberoende land.