”Vi började prata om att åka till Polen igen. Uppleva den spännande katolska påsken igen så som jag gjorde för ca 20 år sedan, då med min mormor Steffi, Stanislawa. Det var en speciell upplevelse för mig då. Ceremonin med vigvattnet med maten som helades under den engagerade, färgsprakande gudstjänsten, de pyntade kyrkogårdarna, sju sorters tårtor och vodkasnapsen till maten från kyrkan som vi sedan åt upp. Jag längtade till detta igen, och att få uppleva det tillsammans med filmaren Henrik Norrthon, som en del två av min släktforskning  Stanislawa Zborowieskas fotspår i samarbete med Polska institutet  

Den här gången kom kriget emellan. 

Jag, Henrik och Polska Institutets direktör Pawel Ruszkiewicz åker runt i Polen i krigets, och påskens tecken. Vi åker mellan flera städer faktiskt, Świnoujście, Poznań, Leszno, Tarnów, Kraków  och mellanlandar i Warszawa. Vi sitter fast i bilkö, njuter bitterljuvt av tradition, den goda maten och drycken samtidigt som vi besöker ett flertal ställen för att möta  ukrainarna “våra vänner, våra grannar”  som vi får en uppmaning att säga, istället för “de ukrainska flyktingarna, the refugees”. Vi tar del av både hur Polen och polackerna öppnar sina hem och organiserar mottagande på central nivå. Vi ser exempel på Polens tvåspråkiga mottagande, på kontoret dit människorna går, på boenden där de kommer att bo. Vi tar del av punktlistor och planer på att organisera en första skoltid för de barn och ungdomar som behöver börja skolan här. Vi hör om oron, skräcken, det sönderbombade. Vi hör om att männen är kvar på andra sidan  men att  kvinnor och barn nu är här – lättade på sätt och vis, men som sagt, mycket oroliga. Vi hör om böner till Gud, för vad ska hända, vem ska hjälpa oss. Vi sätter vårt hopp till Gud, säger en av kvinnorna vi möter, och en sak är säker- så länge Ryssland bombar kommer bleka, trötta människor i slitna kläder att röra sig över nationsgränsen- och vi andra, kan, ska bör, göra vårt bästa för att bidra. Följ med oss då vi ser Polen göra det under påskdagarna!”

Johanna Söderlund

Staden Leszno utvecklar ett boende för ukrainare på Sporthotellet

”Att möta människor som kommer från krig, det är kanske bara därigenom vi faktiskt kan förstå vad det kan innebära att vara i krig. Jag och Henrik  är förvånade och förfärade att det är så här Europa ser ut 2022. I Leszno  pratar  vi med en kvinna utanför sporthotellet som man nu bygger om till ett mottagande boende. Rysslands bombningar har tagit henne hit och hon ber till Gud för hjälp.”

Att lyfta in människors bakgrund genom kulturarbete

”Vi träffas för en påskfika  i en fin villa utanför Tarnów där värdparet öppnat upp sitt hem för ukrainska kulturarbetare. Natalia Gancarz och Adam Bartosz arbetar för att ukrainarna ska få använda sin kulturella bakgrund. De försöker fångar upp de ankommande människorna vilka de är noga med att kalla vänner, grannar inte ’flyktingar’, för att de upptas i ett  nätverk med det gemensamma måler att ukrainare ska kunna verka inom området kultur i Tarnów. En framgångsfaktor är att gå med i facebookgruppen Natialia och Adam bjuder in till.”

På mottagarkontoret i Leszno kommer människor direkt från gränsen

”På det mottagande kontoret träffar vi kvinnor och barn som kommer in från gatan – slitna, bleka väldigt unga mammor med barn kommer bemöts av personalen här. De sitter ner och får information om Lesznos planerade hållpunkter för den för den första tiden, var man ska söka sig till för chans till boende hos en privat person, för vård, chans till arbete och skola. Skriftlig information finns på två språk.”

Ett organiserat boende i Tarnow – vi träffar kvinnor och barn

”Det är barnen och de unga jag främst noterar, lägger märken till deras lek i trappen, klättrandet, sedan några som sitter med TV och skärm, en matsal, de många små organiserade rummen nu för ukrainarna och ett förråd med en mängd gåvor, hygienartiklar skänkta av polacker till ukrainarnas tid här nu. Chef Agnieszka visar oss runt – Vad ska hända nu? frågar jag en ung man när vi ute på gården. Han vet inte. Det var förskräckligt det som hände, han är glad att han är här i Polen vid liv. Han hoppas på en chans men det oklart för honom hur framtiden ser ut.”

Text och bild: Johanna Söderlund

Film: Henrik Norrthon