Nazismens, fascismens och kommunismens
dödssiffror är uppenbara för människor ur vår generation. Det är också
uppenbart vem som är ansvarig för dessa brott, och vilkas pakt som
inledde andra världskriget, den mest mordiska konflikten i
mänsklighetens historia.
Tyvärr är det så att ju längre tid som
går sedan dessa tragiska händelser, desto mindre vet våra barn och
barnbarn om dem. Just därför är det så viktigt att vi fortsätter tala
högt om sanningen om andra världskriget, dess förövare och offer, och
motsätter oss alla försök att förvanska historien.
Minnet av
detta onda är särskilt viktigt för Polen, krigets första offer. Vårt
land var det första att uppleva Nazitysklands och Sovjetrysslands
väpnade aggression. Polen var det första land som slogs för att försvara
det fria Europa.
Motståndet mot dessa onda makter innebär dock
inte bara att minnas Polens hjältemod, det är något mycket viktigare.
Detta motstånd är ett arv från hela det numera fria och demokratiska
Europa som slogs mot två totalitära regimer. Idag, när vissa människor
vill förtrampa minnet av dessa händelser i namn av egna politiska syften
måste Polen stå upp för sanningen. Inte i eget intresse, men med tanke
på vad Europa betyder.
Molotov-Ribbentrop-pakten, som signerades
23 augusti 1939, var ingen ”ickeangreppspakt”. Det var en politisk och
militär allians som delade Europa i två intressesfärer längs en linje
som bildades av tre polska floder: Narew, Wisła och San. En månad senare
flyttades linjen till floden Bug, som resultat av ”Tysk-sovjetiska
gräns- och vänskapsavtalet” från 28 september 1939. Det var en prolog
till de onämnbara brott som under följande åren begicks på båda sidorna
av linjen.
Pakten mellan Hitler och Stalin fick genast praktiska
konsekvenser: den 1 september 1939 invaderade Nazityskland Polen från
väster, söder och norr, och den 17 september 1939 anslöt sig
Sovjetunionen genom att anfalla Polen från öster.
22 september
1939 hölls en stor militärparad i Brest-Litovsk, ett firande av
Nazitysklands och Sovjetrysslands gemensamma seger över det
självständiga Polen. Sådana parader organiseras inte av parter i en
icke-angreppspakt, de organiseras av allierade och vänner.
Det är
just vad Hitler och Stalin var – under lång tid var de inte bara
allierade utan faktiskt vänner. Vänskapen blommade så mycket att när en
grupp på 150 tyska komunister flydde från Tyska riket till Sovjetunionen
före andra världskrigets utbrott överlämnades de av Stalin till Hitler
som en ”gåva” i november 1939, vilket för dem innebar en säker död.
Sovjetunionen
och Tredje riket samarbetade nära hela tiden. På en konferens i Brest
27 november 1939 diskuterade representanter från de båda ländernas
säkerhetstjänster metoder och principer för samarbete i kampen mot
polska självständighetsorganisationer på de ockuperade områdena. Andra
konferenser om samarbete mellan officerare från sovjetiska NKVD och
tyska SS hölls bland annat i Zakopane och Kraków (i mars 1940). Detta
var inte samtal om icke-angrepp utan om att likvidera (det vill säga
mörda) människor, polska medborgare, och om gemensamma aktioner för att
åstadkomma total förstörelse av Polen.
Utan Stalins medverkan i
delningen av Polen, och utan de naturresurser som Stalin försåg Hitler
med, skulle den brottsliga nazityska krigsmaskinen inte ha tagit
kontroll över Europa. De sista leveranserna av förnödenheter lämnade
Sovjetunionen på väg mot Tyskland den 21 juni 1941, bara en dag innan
Tyskland gick till anfall mot sin allierade. Tack vare Stalin kunde
Hitler utan större motstånd erövra nya länder, stänga in judar från hela
kontinenten i getton och förbereda Förintelsen, ett av de största
brotten i mänsklighetens historia.
Stalin engagerade sig i
kriminella aktiviteter i öst där han lade under sig det ena landet efter
det andra och utvecklade ett nätverk av fångläger som den ryske
Nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn kallade ”Gulagarkipelagen”. I
dessa läger utsattes miljoner motståndare till kommunistregimen för
slavarbete och mordisk tortyr.
Kommunistregimens brott började
redan före andra världskrigets utbrott – hungersnöden som miljoner
ryssar utsattes för i början av 1920-talet, Den stora svälten som ledde
till döden för många miljoner invånare i Ukraina och Kazakstan, Den
stora utrensningen där närmare 700 000 politiska motståndare och vanliga
medborgare i Sovjetunionen, till stor del ryssar, mördades, och
säkerhetstjänsten NKVD:s så kallade Polska operation där framför allt
sovjetiska medborgare av polsk härkomst sköts till döds. Barn, kvinnor
och män mötte döden. Bara i ”Polska operationen” sköts över 111 000
personer till döds av Sovjetkommunismen. Att vara polack i Sovjetunionen
vid denna tid betydde dödsdom eller många år i exil.
Denna
politik fortsatte med de brott som begicks efter Sovjetunionens invasion
av Polen 17 september 1939, med morden på över 22 000 polska officerare
och representanter för det polska samhällets elit på platser som Katyń,
Charkiv, Tver, Kiev och Minsk, de brott som begicks i NKVDs
tortyrceller och i tvångsarbetslägren i avlägsna delar av
Sovjetimperiet.
De största offren för kommunismen var
Sovjetunionens ryska invånare. Historiker uppskattar att mellan 20 och
30 miljoner människor mördades bara i Sovjetunionen. Döden eller
tvångsarbetsläger väntade även sådana människor som varje civiliserat
land tar väl hand om – krigsfångar som skickats tillbaka till hemlandet.
Sovjetunionen behandlade dem som förrädare, inte krigshjältar. Så
visade Sovjetryssland sin ”tacksamhet” mot de Rödaarmésoldater som varit
krigsfångar: döden, tvångsarbetsläger, koncentrationsläger.
Kommunistledarna,
framför allt Josef Stalin, är ansvariga för alla dessa brott. Åttio år
efter andra världskrigets början görs försök att rehabilitera Stalin för
att tjäna dagens ryske presidents politiska syften. Dessa försök måste
mötas med bestämt motstånd från alla dem som har åtminstone en
grundläggande kunskap om 1900-talets historia.
President
Putin har ljugit om Polen vid många tillfällen och har alltid gjort det
medvetet. Det sker oftast när ryska myndigheter upplever internationellt
tryck på grund av sina aktiviteter, och trycket utövas inte på den
historiska scenen utan inom den nutida geopolitiken. På de senaste
veckorna har Ryssland råkat ut för flera nederlag: det misslyckades i
sitt försök att ta total kontroll över Vitryssland, EU förlängde än en
gång sanktionerna med anledning av den olagliga annekteringen av Krim,
samtalen inom det så kallade Normandieformatet ledde inte till slopade
sanktioner och samtidigt infördes fler restriktioner, denna gång av USA
som lägger stora hinder i vägen för genomförandet av Nord Stream
2-projektet. Samtidigt har ryska idrottsmän avstängts på fyra år på
grund av dopning.
Vi anser att president Putins ord är ett försök
att dölja dessa problem. Den ryske ledaren vet mycket väl att hans
anklagelser inte har någonting med verkligheten att göra, och att i
Polen finns inga monument över varken Hitler eller Stalin. Sådana
monument stod här endast när de hade rests av angriparna och
brottslingarna – Tredje riket och Sovjetryssland.
Det ryska
folket, som var det största offret för en av världshistoriens grymmaste
brottslingar Josef Stalin, förtjänar sanningen. Vi tror på att ryssarna
är en nation av fria människor och att de avvisar stalinismen, även när
president Putins regering försöker rehabilitera den.
Det kan
inte finnas något medgivande för att förvandla brottslingar till offer,
eller göra de ansvariga för grymma brott till oskyldiga människor vars
länder blev attackerade. Tillsammans måste vi bevara sanningen, i namn
av minnet av offren och för vår gemensamma framtids bästa.
Mateusz Morawiecki
Republiken Polens premiärminister