Grundlagsfäderna var inspirerade av den europeiska upplysningens politiska tänkande och filosofi och av den amerikanska konstitutionen från 1787. De ansåg att den offentliga makten ska verka för hela folkets bästa, inte bara för de privilegierade skikten. Konstitutionen skulle vara början på en serie reformer med syfte att förstärka den polska staten. Åtgärderna till försvar för Polen, som var hotat av sina grannar, är idag ett fint exempel på ansvarskänsla hos de medvetna företrädarna för samhällets elit. 1795 delades Polen slutgiltigt mellan Österrike, Preussen och Ryssland och förlorade sin självständighet. Två av grundlagsfäderna, Ignacy Potocki och Hugo Kołłątaj, sade många år senare att 3 maj-konstitutionen var ”fosterlandets sista vilja och testamente”.

Under Polens delning var 3 maj-firandet förbjudet. Efter första världskriget återvann Polen sin självständighet och konstitutionsdagen 3 maj erkändes som nationaldag 1919. Under andra världskriget, med tysk och sovjetisk ockupation, blev 3 majfirandet åter förbjudet. Efter andra världskriget försökte de kommunistiska makthavarna i Warszawa avskaffa 3 maj-firandet eftersom det anslöt till Polens självständighetstraditioner och hade en nationell och katolsk karaktär. I stället propagerade man för att fira arbetarnas dag 1 maj. Under många år förekom inga statligt sanktionerade ceremonier den 3 maj, och de som försökte fira dagen möttes ofta av arresteringar och trakasserier. 1990, när Polen hade återvunnit full suveränitet efter kommunismens fall, återvände man till traditionen från mellankrigstiden och förklarade återigen 3 maj som nationaldag.

Polska utrikesministeriets pressavdelning

Bild: Konstytucja 3 Maja, Jan Matejko (1838–1893)